Miljöfaktorer och en jämlik miljöhälsa

Bostadens och omgivningens betydelse för en jämlik miljöhälsa

Luftföroreningar och trafikbuller

Boendemiljön är av stor betydelse för hälsan, såväl bostadens utformning som den omgivande miljön. Trafik är en källa till såväl luftföroreningar som buller och effekterna av exponeringen riskerar att adderas till varandra. Luftföroreningar och buller ökar risken för vanliga folksjukdomar som hjärtinfarkt och blodtryckssjukdom, sannolikt även stroke. I internationella studier finns ett samband mellan svag socioekonomi och högre exponering för luftföroreningar och trafikbuller. Detta är dock inte tillräckligt studerat i Sverige.
Ett första steg för att få mer kunskap kring den här frågan skulle kunna vara att följa befolkningens exponering för riskfaktorer som buller och luftföroreningar baserat på socioekonomisk tillhörighet (inkomst, utbildning, bostadstyp) och etnicitet i de större städerna. Konsekvenserna av de högre nivåer som nu tillåts för trafikbuller vid bostadens fasad är särskilt viktiga att följa. Det är viktigt inte bara på grund av de hälsorisker som följer av bullerexponeringen men även med tanke på hälsorisker på grund av luftföroreningar. Det finns en överhängande risk för att det i och med de högre tillåtna bullernivåerna kommer att byggas bostäder intill högtrafikerade vägar där de högsta halterna av luftföroreningar förekommer. Det skulle i så fall innebära att en högre andel av befolkningen kommer att bo i områden där mängden partiklar och kvävedioxid överskrider riktvärdena och att senare års positiva trend mot lägre exponering bryts. Halten av luftföroreningar kommer också att blir högre inomhus eftersom luftföroreningar från vägtrafiken tränger in i närliggande byggnader.
I en jämförelse mellan andelen som stördes av trafikbuller i sin bostad visar resultaten från MHE 15 att både typ av boende och utbildningsnivå har betydelse för hur mycket trafikstörning man utsätts för, se figur 4.

Figur 4. Andel (procent) mycket eller väldigt mycket störda av trafikbuller i bostaden. Uppdelat på bostadstyp och kommungrupp.

Trångboddhet och exponering för miljöfaktorer

Den socioekonomiska segregationen har ökat de senaste 30 åren i Sverige. Över 50 procent av barn och unga i socioekonomiskt utsatta områden bodde i hushåll med svag ekonomi, motsvarande andel i övriga områden var under samma period 14 procent (SCB, Statistiska centralbyrån, avdelningen för regioner och miljö, 2020), se figur 5.

Jämlik miljöhälsa figur 5. Trångbodda i Stockholms län enligt norm 2. Andel (procent) i åldersgrupperna åtta månader, fyra år, och tolv år som är trångbodda. Uppdelat på föräldrarnas högsta utbildningsnivå.

Att bo trångt kan i sig innebära en högre exponering för olika miljöfaktorer. Dels kan exponeringen för olika kemikalier, dels förekomst av fukt och mögel öka i inomhusmiljön om fler bor i bostaden än vad den är anpassad för (läs mer på sidan om inomhusmiljö). Detta har både med ventilation och underhåll att göra, men också med att det kan vara svårare att separera sovrum från rum där man till exempel använder datorer och annan elektronik. Svårighet att reglera temperaturen inomhus, särskilt sommartid, tenderar också att vara vanligare bland trångbodda. Många av de socioekonomiskt utsatta områden som har konstaterat hög andel trångbodda, ligger även i närheten av stora trafikleder med hög exponering för luftföroreningar och buller.

Grönstrukturer och jämlik miljöhälsa

Om grönområden finns inom gångavstånd från människors bostäder ökar sannolikheten att fler människor vistas i närheten till grönska. Enligt MHE 15 besöker 80 procent av de svarande som har ett grönområde inom gångavstånd från bostaden ett grönområde varje vecka, jämfört med 33 procent av de som inte har ett grönområde inom gångavstånd. Närhet till grönområden och natur nära bostaden (inom cirka 300 m) tycks vara en skyddande faktor för hälsan. Det finns troligen flera förklaringar till detta. Trivseln i bostadsområdet ökar och den skill¬nad som annars finns i rapporterad trivsel i bostads¬området mellan boende i eget hus (högre trivsel) och i flerfamiljshus (lägre trivsel) jämnas ut när man har tillgång till sådana värden. Att ha tillgång till grön¬områden tillsammans med trygga och säkra cykel- och gångvägar är förknippat med mer vardagsmotion och har en gynnsam effekt på hälsan. För att de gröna miljöerna skall ha den effekten krävs dock att de upplevs som trygga. En jämnare fördelning av tillgång till god grönstruktur har sannolikt en stor effekt på sociala skillnader i hälsa. I en svensk studie såg man att en del av sambandet mellan tillgång till grönstruktur och hälsa kan förklaras av att den som redan hade god hälsa i större utsträckning sökte sig en bostad nära god grönstruktur men också att tillgång till grönstruktur hade en positiv effekt på hälsans utveckling, framför allt för dem som annars hade en dålig prognos.

BMHE19 visar att barn i områden med utbredd trångboddhet generellt tillbringar mindre tid utomhus än barn i andra områden, framförallt flickor, vilket indikerar att fysisk tillgång till grönområden inte alltid sammanfaller med praktisk eller upplevd tillgång. Det kan handla om hur omgivande miljöer har förändrats, hur grönstrukturerna är utformade idag, eller om vilka som vistas respektive inte vistas här. Vidare kan det vara frågan om otrygghet eller upplevelse av otrygghet. Enkätsvaren visar att föräldrarnas utbildningsnivå såväl som födelseland har betydelse för hur mycket man vistas i naturen, där högutbildade och inrikes födda tillbringar mer tid i naturen än lågutbildade eller utrikesfödda. Här är tillgänglighetsaspekten viktig och visar att geografisk närhet inte nödvändigtvis innebär större tillgänglighet, såväl mentala, kulturella och praktiska barriärer spelar in. Geografisk närhet innebär inte alltid fysisk närhet om det t.ex. finns barriärer som motorvägar eller järnvägsspår emellan bostadsområdet och grönområdet, eller om grönområdet saknar lättillgängliga och/eller inbjudande ingångar. Studier kring grönyta, social delaktighet och tillgång till ekosystemtjänster som genomförts på olika platser, visar att ett gemensamt projekt där boende har möjlighet att delta i förbättring och utformning av sin närmiljö, samtidigt stärker den fysiska närvaron i området samt varsamheten och det allmänna omhändertagandet av miljön. Den här typen av samverkansprojekt ökar även den sociala gemenskapen och samvaron och innebär ett bättre nyttjande, större trygghetskänsla och välbefinnande bland boende (Colding & Barthel, 2013) (Erik, o.a., 2014). Ett lyckat exempel på detta är stadsdelen Augustenborg i Malmö (Malmö stad, 2021).

Hälsoeffekter av trångboddhet

Trångboddhet var ett betydande problem i Sverige fram till 1970-talet men har nu åter börjat uppmärksammas. Det är relativt utbrett i Sveriges tre ”storstadsregioner” (Stockholm, Malmö och Göteborg). Stockholms län är dock regionen med högst andel trångbodda, både antalsmässigt och procentuellt. Det finns stora skillnader inom regionen med en majoritet av de trångbodda församlingarna i de sydvästra delarna av länet. Trångboddheten är kopplad till inkomst, utbildning och etnicitet. Den är allra mest uttalad för ensamstående med barn. Det ligger också i sakens natur att det är vanligare bland barnfamiljer. Trångboddhet är fyra gånger så vanligt bland låginkomsthushåll jämfört med hushåll med höga inkomster (i Stockholms innerstad finns dock ett kluster med hög medianinkomst) och är vanligare bland dem som bor i hyresrätt eller är ensamstående med barn och bland utrikesfödda. I länets mest trångbodda församlingar (Spånga-Tensta och Flemingsberg) är över 50 procent av barnen trångbodda och i ytterligare fyra församlingar (Valsta, Skärholmen, St: Mikaels och Botkyrka) är andelen trångbodda barn och unga över 40 procent.

I en intervjustudie med personer som genom sin yrkesutövning kommer i kontakt med barn och ungdomar i miljonprogrammens områden i Stockholms län, har CAMM i Stockholm undersökt olika effekter som trångboddhet kan medföra på barns hälsa och välmående (Lorentzen, Jonsson, Albin, & Georgelis, 2020). Miljonprogrammets bostadsområden som en gång byggdes för att minska trångboddhet, hör idag ofta till de mest trångbodda, av vilka många dessutom påverkas av segregation.

Samtidigt är miljonprogramsområdena byggda under en tid då man medvetet försökte separera gående från biltrafik och därigenom skapa miljöer där framförallt barn hade möjlighet att röra sig fritt. Det fanns ett aktivt ställningstagande för att tillgängliggöra grönområden i närhet till bostaden och därigenom skapa hälsosammare miljöer än de trånga och täta stadsområdena. Idag ligger istället ett starkt fokus på att skapa stadsmiljöer, eftersom innerstadsområdena betraktas som attraktiva och miljonprogramsområdena framstår som ett dåligt alternativ. Ofta är det just planeringen av dessa områden, bl.a. utifrån den sagda separationen av trafikslag, som lyfts fram som en nackdel. En utredning om boendemiljön av Stockholms stad visar på att problemen kanske hellre bör angripas utifrån kunskapen om att underhållet i dessa områden ofta är eftersatt både inomhus och utomhus, vilket i sin tur skapar otrygghet och ohälsa. Studien lyfter även problemet med fastighetsvärdar som missköter underhåll i utsatta områden. I kombination med trångboddhet och att fler människor bor i bostäderna än vad de är anpassade för, gör undermålig skötsel att förfallet går fort (Stockholm stad, 2017).

Trångboddhet riskerar att ha en både direkt och indirektinverkan på folks välmående. För barn och unga kan trångboddhet medföra minskad möjlighet till eget utrymme och där igenom påverka både utvecklingen av den egna identiteten och det sociala umgänget. Även möjligheten till lugn och ro för studier kan påverkas, vilket i sin tur kan försämra utbildningsmöjligheter och framtida livsval. Det har visat sig att inlärningen i skolan också ofta påverkas menligt av trångboddhet, genom att man kanske har svårt att sova ostört, vilket försämrar koncentrationen. Trångboddhet hänger ofta samman med ekonomiska begränsningar, vilket ytterligare kan innebära att trångbodda barn har sämre tillgång till fritidsaktiviteter efter skoltid och i mindre grad kan få olika materiella behov tillfredsställda.

Boverket definierar trångboddhet enligt olika normer, vilka härrör från 1946, 1967 och 1986. Enligt norm 2 från 1967, som fortfarande är den dominerande normen, skall det inte bo fler än två personer i varje rum, det skall dessutom finnas kök och vardagsrum (Boverket, 2016). Enligt Boverkets beräkningar finns det idag områden där över 50 procent av barnen är trångbodda, detta gäller framförallt i storstadsregionerna.

Storstadsområden har högst andel trångbodda, det är betydligt vanligare i flerbostadshus än i småhus, det är även vanligare förekommande i hyresrätter än i bostadsrätter och äganderätter, se figur 6.

Figur 6. Trångbodda i Stockholms län enligt norm 2. Andel (procent) i åldersgrupperna 8 månader, 4 år, och 12 år som är trångbodda. Uppdelat på flerbostadshus och småhus.

I Stockholms län är Ekerö, Danderyd, Österåker, Salem och Nykvarn de kommuner som har minst antal trångbodda. I dessa kommuner är även småhus vanligt förekommande. Botkyrka, Haninge, Stockholm stad, Sundbyberg och Södertälje har flest antal trångbodda, här är även flerbostadshus dominerande. De flesta trångbodda är barnfamiljer.


Trångboddhet är vanligare bland personer födda utanför Europa. I socioekonomiskt utsatta områden är 30 procent av de utomeuropeiskt födda trångbodda, dessa områden är vanligast i storstäder och deras förorter (SCB, 2020), se tabell 1.

Tabell 1. Andel (procent) trångbodda 4- och 12-åringar i Stockholms län, uppdelat på föräldrarnas födelseland och bostadstyp.
Andel trångbodda norm 2, Stockholms län

Den socioekonomiska segregationen har ökat de senaste 30 åren i Sverige. Över 50 procent av barn och unga i socioekonomiskt utsatta områden bodde i hushåll med svag ekonomi, motsvarande andel i övriga områden var under samma period 14 procent (SCB, Statistiska centralbyrån, avdelningen för regioner och miljö, 2020), se figur 5.

Miljöhälsa och covid-19

Trångboddhet och smittspridning under en pandemi:
Under senvintern 2019, började pandemin covid-19 att spridas över världen. I många länder har den ojämlikt fördelade risken att insjukna varit tydligt framträdande. Förutom att äldre och de med underliggande sjukdom är sårbarare och riskerar ett svårare sjukdomsförlopp, så har socioekonomiskt svaga grupper genomgående varit hårdare drabbade än andra. Ekonomiska faktorer som trångboddhet, flergenerationsboenden, beroende av kollektivtrafik och yrken med små möjligheter till distansarbete visade sig snabbt innebära en ökad risk att drabbas av sjukdomen. I Sverige, inte minst i Stockholmsområdet, visade sig även språkförbistring och svårigheter att ta till sig informationen om såväl smittrisk som åtgärder för att förebygga smittspridning, bidra till att vissa områden och folkgrupper i länet drabbades särskilt hårt (Hansson & Jakobsson, 2020).
Genom en intervjustudie, baserad på fokusgruppintervjuer med olika språkgrupper i Järvaområdet i Stockholm västerort har forskare på Camm och KI (Ekblad, Savlin, Albin, & Georgelis, 2020) försökt skapa en förståelse för hur de boende själva upplevt sin situation under pandemin. Studiens resultat visar att boende i socioekonomiskt utsatta områden med utbredd trångboddhet och många osäkra anställningsformer, trots god vilja, inte hade möjlighet att skydda sig. De intervjuade beskrev även hur trångboddheten blev mer betungande under pandemin eftersom många aktiviteter och verksamheter utanför hemmet uteblev, något som även innebar svårigheter att tillgodogöra sig distansundervisning både för vuxna och ungdomar.
Hälsoaspekter av en pandemi i samhället?
Folkhälsomyndigheten varnar för risken att barns minskade tillgång till förskola och skola under pandemin kan leda till svårigheter att tillgodogöra sig undervisning och utbildning, där barn i socioekonomiskt svaga områden är mest utsatta. Likaså är risken att barn drabbas av att en eller båda föräldrarna förlorar arbete eller får försämrade försörjningsvillkor under pandemin. Det finns också en tydlig risk att skillnaderna i hälsa ökar mellan olika grupper i samhället där ekonomiskt och socialt utsatta även löper större risk för att hamna i missbruk och spelberoende, liksom att risken för psykisk ohälsa ökar på grund av isolering (SCB, 2020).
I en artikel om hur stadsgrönska kan lindra negativa effekter, såsom ensamhet, depression och isolering under en period där fysisk distansering uppmanas eller påbjuds, beskriver forskare hur tillgång till grönstrukturer i olika Europeiska städer har bidragit till en bättre uthållighet och att distanseringen under coronapandemin blivit mindre påfrestande (Samuelsson, Barthel, Colding, Macassa, & Giusti, 2020). En annan studie från Stockholms, stärker tidigare forskningsresultat som visar på ett samband mellan tillgång till- och nyttjande av grönska i närheten till bostaden och en bättre mental hälsa och välbefinnande och att vistelse i grönområden markant ökat under pandemin (Löhmus Sundström, Stenfors, Lind, Lauber, & Georgelis, 2021).